Här kommer ett nytt inlägg i Peppen-serien, och idag ska jag skriva lite om Vardagspepping! Varför behöver vi peppa oss själva i vardagen? Jo, oftast finns det inte så många andra till hands när man sitter och rider sitt ridpass i sin ensamhet, och dessutom; vi behöver klappa oss själva på axeln ibland.

 

Känner ni igen känslan när man sitter av den högt älskade ponnyn efter dagens pass och bara känner att näääää fy faaan vad jag/den här dagen/mitt liv suger? Den där jättejobbiga känslan som gör en sur hela kvällen ni vet? Ofta kan man inte heller berätta exakt vad det är som gått fel under ridpasset (när den konfunderade sambon/mamman/kompisen/etc. frågar) det bara "kändes inte bra". 

 

Hur hanterar man då detta?

 

 

För att kunna svara på den frågan måste vi se till att använda oss av den här superstarka känslan vi har till något produktivt. Som jag skrev i det förra inlägget, gå lite full metal jacket på dig själv och ställ frågan; ok, det kändes asdåligt idag, vilken är din strategi? Att något känns dåligt innebär ju att vi har uppmärksammat något som vi tycker behöver förbättras. Det är egentligen en jättebra sak och innebär att vi faktiskt är tillräckligt kompetenta för att upptäcka att något inte riktigt var helt 100. Då får vi försöka hitta på något vi kan testa för att komma till rätta med problemet. Skriv alltså ned (1) vad är problemet och (2) din strategi.

 

Obs att ni måste ta problemformuleringen på allvar; lägg ifrån er martyrkappan och självömka inte! "Jag är världens sämsta rytttare", "jag är värdelös på galoppfattningar" osv. är inte en bra problemformulering; se till att vara konkret och lägg inte in någon värdering! Sen formuleras strategin, gärna så detaljerat som möjligt, och sedan; släpp det. Så fort den dåliga känslan kommer, fokusera på er strategi ("i morgon ska jag testa att...." osv).

 

Om strategin visade sig inte funka under nästa ridpass; nähä, men då vet ni det, testa en ny! Det är ju det ridning handlar om, det är lite trial and error. Flest fails vinner, det vet ni ju! Och framförallt är det den som lyckas göra något konstruktivt av sina fails som vinner. Tillslut kommer ni att ha upparbetat en helt grym fingertoppskänsla! 

 

Om ni då ska svara på frågan om det inte fanns någonting positivt alls med det - i era ögon - helt värdelösa ridpasset, så kan den frågan från och med nu alltid besvaras med åtminstone:

 

1. Jo, jag identifierade ett förbättringsområde och utarbetade en strategi. 

2. Hästen fick motion. 

 

Om ni dessutom kan lägga till; "de sista fem minutrarna gick det faktiskt ändå bra", "vi fick i alla fall en vänstergalopp",  eller "hon lyssnade fint i skrittarbetet", så är ju det ännu mer bonus!

 

Var inte rädda för att analysera på det här sättet. Man blir inte någon toppryttare av att gå hem och fulgråta och äta osbågar så fort man stöter på lite motstånd (även om jag ska erkänna att jag nog gjort det några gånger...). Besvikelse är en extremt kraftfull känsla, använd den kraften till något konstruktivt!