Läste ett jättefint inlägg på Mimmis blogg (läs inlägget här!) om motivation och inställning till sin häst. Så viktigt tycker jag! En bidragande orsak till att man faktiskt ibland mår dåligt i umgänget med hästarna tror jag, precis som Mimmi skriver, kan vara att man har för stora prestationskrav på sig själv och kanske också på sin häst.

 

Jag brottas själv med jättestora prestationskrav, har alltid gjort i allt jag gör. Varför jag gör det vet jag inte, men det handlar nog lite om att jag alltid behövt kämpa själv för allt jag velat uppnå. Det har inte varit något krattad manege precis, utan det är mitt eget hårda jobb som har tagit mig dit jag är idag. Det gäller både studier, jobb, privatlivet och ridningen. Det blir extremt tröttsamt att alltid vara på topp, och faktiskt så överväger fördelarna inte nackdelarna. Saker man gör för att få bekräftelse och erkännande av andra är inte det som i längden gör en glad och lycklig. Jag vet det, för det har präglat större delen av mitt liv. 

 

Självklart har prestationskrav varit en stor del av mitt umgänge med hästarna historiskt eftersom jag aldrig haft råd att ha en egen häst tidigare och det krävdes att jag skulle prestera för att andra skulle vilja låta mig rida deras hästar. MEN sedan jag faktiskt skaffade mina egna hästar, efter en lååång paus från allt var hästar heter, så känner jag ändå att min uppfattning om det här är helt annorlunda. Jag struntar faktiskt i vad andra tycker om mig och jag trivs med att inte vara någon central figur i hästcommunityn. Min första egna häst var en tussig liten ettåring som jag borstade och pussade på i hagen ibland, och det räckte bra för mig. Det kändes så skönt att bara slänga ifrån sig den där strama kostymen och gå tillbaks till det som en gång var grunden i mitt hästintresse. Gullan är fortfarande min ögonsten, oavsett om hon blir en stjärna i framtiden eller bara fortsätter att vara min bästa kompis. Självklart strävar jag efter att mina hästar ska utvecklas och jag är väldigt ambitiös med träningen av dem, men det beror på att deras träning och utveckling tillsammans med mig är målet, inte vägen till något annat mål som går ut på vad andra tycker.

 

Jag är väldigt kärleksfull mot mina hästar, och det är för att jag har insett att det faktiskt är det som är det viktiga. Vad andra tycker om det, eller om mig, har ingen betydelse, och det lugn man känner när man tänker så gör att i princip varje dag i stallet blir roligare och enklare. I alla fall om man har ett genuint intresse för hästar, ridning och allt som kommer med det.

 

 

Jag tror att det är först när man insett det som man faktiskt kan slappna av, må bra och känna att ridningen, naturen, stallet och umgänget med hästarna är fantastiskt och givande. För det är väl ändå därför vi gör det vi gör?