Jag fick en jättebra fråga igår från en läsare som undrade varför jag använder pelhambett när jag rider. Jag håller på att arbeta med en "frågor och svar"-blogg som kommer inom kort, men jag tänkte svara på den här frågan separat. Som jag sagt tidigare så blir jag jätteglad när ni skickar frågor till mig, fortsätt gärna med det!
Så till frågan. Varför använder jag pelhambett?
Först och främst är själva frågan så bra eftersom jag tycker att man ska ställa sig den frågan själv när det gäller precis allt man gör med sin häst. Varför använder jag den här utrustningen? Varför rider jag med spö? Varför har jag täcke, benskydd, nosgrimma eller anatomisk sadelgjord på min häst? Man ska alltid akta sig för att använda saker till hästen bara för att någon annan har sagt att det är bra eller rätt. Kontrollera, läs på, testa och fundera själv, alltid. Därför blir jag så glad när jag får frågor från läsare som precis som jag funderar över de här sakerna. Jättebra!
När det gäller bett så tänker jag först och främst att själva funktionen med ett bett är att det ska vara ett hjälpmedel i kommunikationen med hästen. Handen kommunicerar med hästen via tryck från bettet. Man hör ofta att man inte ska använda vissa bett för att de ger tryck. Jag förstår inte den utgångspunkten eftersom hela vitsen med att använda ett bett är att det ska ge tryck. Sedan beror styrkan i trycket på hur hårt handen inverkar. Ett rakt bett ger mer tryck över tungan, medan ett ledat bett, eller ett bett med port, ger mer tryck på lanerna. Tungan är en stark muskel och klarar tryck bättre än lanerna, som är vassa och endast skyddas av tunn hud. Det är också vanligt med skador på hästens laner p.g.a. för högt tryck från bettet. Av detta skäl använder jag aldrig ledade stänger, eftersom stänger har en hävstångseffekt och ger ett starkare punkttryck. Alla mina stångbett är alltså raka.
Jag rider Agnes med pelhamstång ibland. Mitt pelhambett är en rak stång med mundel i syntet. Jag rider med dubbeltygel utan delta. Agnes är välutbildad och fin i munnen, vilket jag tycker är en förutsättning för att rida med ett skarpare bett. Jag använder inte det här bettet för att hon är svår att stanna eller inte lyssnar. Om man har de problemen så är det kommunikationen det är fel på, inte utrustningen. Slemma är t.ex. inte mogen för ett pelhambett då hon inte är helt säker i kontakten utan ibland slår ifrån sig bettets inverkningar. Att sätta ett bett med hävstång i munnen på henne skulle bara göra henne mer osäker och sannolikt förvärra problemen.
Skälet till att jag ibland rider Agnes med detta bett är att jag vill ha en variation och att stångbettet har andra tryckpunkter än ett vanligt rakt eller ledat bett. Om jag tar i stångtygeln kommer bettet att vridas något framåt och det blir ett lätt tryck både över tungan och under hakan (i och med kedjan). Detta är alltså endast för att jag vill variera tryckpunkterna. Jag rider nästan aldrig med samma bett två dagar i rad och varierar även nosgrimmor. På Agnes brukar jag varva ett vanligt rakt stålbett med fasta ringar, ett D-ringsbett med rulle, pelhambett eller kimblewick och bettlöst (hackamore). Agnes föredrar de raka betten. Hon tar bäst stöd på dem, lyssnar väl och trivs bättre med raka bett än ledade, därför rider jag henne sällan med ledade bett.
Sammanfattningsvis så rider jag alltså med stångbett för att få en variation avseende tryckpunkterna. Jag skulle aldrig göra det för att försöka åtgäda kommunikationsproblem, bryta ned hästens huvud eller för att jag inte kan få stopp på hästen. Agnes har inga av dessa problem utan är välutbildad, trivs bra med pelhambettet och kan hantera det och ta stöd i en ärlig kontakt. Jag behöver aldrig använda grova hjälper på henne utan kan jobba med väldigt lätt hand.
Det viktigaste är såklart att hästen trivs med bettet och accepterar det, och som sagt så är det jätteviktigt att man ifrågasätter det man ser, hör och läser. Såhär tänker i alla fall jag. Det kanske är någon annan som har andra tankar och synpunkter? Kommentera gärna!
MENY
Yrsa
4